Jonas Grenfeldts blogg

Ny dag nya tag och jag märker att jag dunkar på Elisabeth Svantesson oproportionerligt mycket här men så kan det vara ibland.

Nu fortsätter nämligen den sporadiska serien ”regeringen har slut på idéer” för igår lyfte vår finansminister den halverade matmomsen, ni vet den stora valårssatsningen, som ett sätt att få igång konjunkturen igen och jag dyker bara in här för att säga att det inte är den flex ni tror att det är.

Halverad matmoms från 12 ner till 6 % blir för det första inte en sänkning av matpriserna med 6 procent, eftersom momsen läggs ovanpå priset. För en vara som kostar 100 kronor betalar vi idag 112 med moms. Efter sänkningen kostar den (om ingen får för sig att höja priset) 106 kronor. Och 6/112 = 0,054 eller 5,4 %.

Svensken lägger i genomsnitt 13 % av sin disponibla inkomst på mat. Att sänka den budgetposten med 5,4 % innebär i slutänden en besparing för hushållen med hela *trumvirvel* 0,7 procent!

Hela nollkommasju procent! Ska man sätta dem på börsen eller konsumera upp dem tro? Hmm hmm

Om du som jag lägger 4000 kronor i månaden på mat så innebär det att du får 216 kronor mer i plånboken. Och jag är generellt för skattesänkningar men att hävda att det här kommer att göra skillnad i konjunkturen på ett effektivt sätt är dravel.

Men vänta – det finns mer!

För Svantesson uteslöt heller inte att sänka bensinskatten för att parera USAs illegala anfall mot Iran och vad Trump har gjort för att höja oljepriset. Dessutom har vi nya EU-regler comin up comin up som kommer göra fossila drivmedel dyrare de kommande åren.

Och ”priset vid pump” var en stor fråga förra valet när regeringen – då i opposition – pratade om Magdapriser (trots att det då berodde på Rysslands illegala invation av Ukraina och vad Putin gjorde för att höja oljepriset (det är nästan som att krig är dåligt för världsekonomin hmm hmm)).

Men visste du att kostnaderna för drivmedel som andel av disponibel inkomst har sjunkit under 2000-talet? Det beror dels på att våra inkomster har ökat med än bensinpriset har stigit, och dels på att våra bilar är mycket mer bränslesnåla idag. Det finns undantag (stora dieselbilar tex) men överlag lägger svensken en lägre andel av sin lön på att köra bil idag jämför med för 25 år sen.

Att sänka skatten på drivmedel blir därmed alltså samma valfläsk som att sänka det på mat – det gör inte så stor skillnad i plånboken som man vill få oss att tro.

Och ännu mer!

Vi kan inte prata hushållskostnader utan att nämna elen. Som bekant valde Svantesson att höja elskatten i tre år för att sedan sänka den till tidigare nivåer inför valåret.

Sänkningen blev (nästan) 10 öre per kWh och är det mycket eller lite då? Well, för mig i lägenhet motsvarar det ungefär 200 kronor per år, för någon i villa ungefär 2000 kronor per år.

Jag vet inte hur du har haft det, men själv har jag betalat mer än så bara i effektavgift under januari och februari. Du vet, för att finansiera ett starkare elnät. Eftersom elnätsägarna har delat ut pengar i många år istället för att finansiera ett starkare elnät. Bra jobbat alla.

Men faktum kvarstår att vi trots periodvis galna elräkningar bara lägger ungefär 5 % av disponibel inkomst på elen. Att sänka elskatten med 10 öre kommer inte heller att ”få igång konjunkturen”.

Ok men vad skulle göra skillnad då?

Det första är det helt uppenbara att låta oss behålla mer av de pengar vi tjänar från början: höjt grundavdrag. Det gör skillnad särskilt för låginkomsttagare och vill man stimulera en ekonomi i lågkonjunktur är det en smart grupp att satsa på. Med många hål att täppa till är det nämligen mer sannolikt att man konsumerar för de pengarna snarare än investerar dem, dvs ”hushållens konsumtion” ökar vilket politiker älskar.

(Men regeringen vill ju inte göra livet bättre för låginkomsttagare. A-kassan sänks och kraven höjs. Försäkringskassan ska bli polis osv osv.)

Även jobbskatteavdrag ger förstås effekter eftersom man får behålla mer av ”topline” (det man drar in) och sen kan fördela det där det gör störst skillnad.

Man kan också tänka som Centerpartiet, att sänkta skatter på att anställa får fler arbetsgivare att våga göra det. Med fler i arbete minskar trycket på systemet samtidigt som de som får jobb börjar betala löneskatt och får mer pengar att både investera och konsumera.

Men sen har vi elefanten i rummet, som står för mellan en fjärdedel och en tredjedel av våra utgifter: boendet.  Mellan 2011 och 2020 så ökade hushållens disponibla inkomst, medianvärdet, med 25 procent. Under samma period ökade medianvärdet för bostadsrättspriset med 100 procent. Även hyrorna har som bekant ökat.

En annan politik här hade gett effekt, men att föra politik som får ner priset på hus och bostadsrätter och gör det billigare att bygga är inte särskilt populärt bland de som vill kunna sälja utan förlust eller få bra betalt för att bygga. Så istället har regeringen valt att lätta på amorteringskravet och höja bolånetaket (:

Motiveringen är att unga lättare ska kunna komma in på bostadsmarknaden och det är väl lovvärt, men resultatet väntas bli *mer trumvirvel* ännu dyrare bostäder.

Så vad kan vi göra?

Byta regering. Jag fattade ju att en regering styrd av SD skulle bli repressiv och rasistisk, men hoppades ändå in i det sista att den som borgerlig skulle kunna föra en någotsånär klok ekonomisk politik. Men here we are.

PS. Den utvalda bilden är såklart AI-genererad. Fick fram den här också men det kändes lite väl.

2015 gick jag med i Centerpartiet, inte för att jag hade tankar på en politisk karriär utan mer för att stötta den humanistiska position man tog i flyktingkrisen, med 150 kr/år och en pinne i statistiken.

Det kändes också rätt givet partiets politik för landsbygd, småföretagande, grön omställning och liberalism.

Det var först 2020, när jag gick Höj Röstens Politikerskola under ledning av Najma Mohamed som jag bestämde mig för att se om det faktiskt kunde vara något för mig. För politik kan verka tråkigt på ytan, men det är ett sätt att försöka göra saker bättre.

Jag ringde en gammal bygranne, Jenny Drugge, och under en promenad på Myran gläntade hon på dörren för ett lokalt engagemang. Efter en lunch med Joakim Storck och en annan lunch med Ulrika Liljeberg så bestämde jag mig för att ge det ett försök.

Sagt och gjort, jag började avveckla mitt engagemang i Företagarna där jag satt i styrelserna både i Falun och på Riks. Jag fick som helt oprövad ett stort förtroende från Mats Dahlström och övriga i valkommittén. Jag kom in.

3 år i fullmäktige och i Miljö- och Samhällsbyggnadsnämnden har gått. Jag har lärt mig så mycket men är på inga sätt fullärd eller klar. Jag har också lärt mig vad som är kul och ger energi, och vad jag bäst lämnar till andra.

Inför valet står jag på plats 3 i Falun, bakom Jenny och Fredrik Adolphson. Något verkar jag har gjort rätt :)

(Och den som tror att vi gör det för pengarna: det gör vi inte. Jag räknade ut nån gång att timpengen är ungefär 40 kronor och det mesta arbetet sker på kvällar och helger.)

Och så ringde Claes Söderberg från Centerpartiet Dalarna’s valkommitté. Vi hade ett långt och hjärtligt samtal om mig, men också om liberalism, framtidstro, antirasism och vilken roll C har i ett politiskt samtal. Jag sa, att bara jag ser en rörelse framåt och uppåt, från plats 18 2022 till åtminstone plats 17, så var jag nöjd. Jag ville till riksdagen men var också helt okej med att fortsätta växa i rollen lokalt.

Men det blev plats 2 i lördags, i en topptrio med Ulrika Liljeberg och Fredrik Jarl och jag ska säga att hela listan men särskilt topp10 består av helt otroligt kompetenta och drivna personer från hela Dalarna.

Nu väntar valrörelsen och jag ser fram emot att lära, lyssna, samtala, träffa och förändra. För jag är ingen karriärpolitiker, jag kommer inte från ungdomsförbunden. Jag är en vanlig tjomme som vill göra allt jag kan för att mina barn och deras barn och deras barn ska få bästa möjliga liv här. That’s it. Jag är privilegierad nog att vara vit man i ett av världens absolut bästa och rikaste länder. Det här är jag som försöker ge tillbaka. Hoppas vi får ses och snacka om sånt under våren!

USA har anfallit Venezuela och kidnappat diktatorn Maduro. Det är en ny värld vi ser – eller? Det är ju knappast första gången USA går in i främmande länder på lös grund. Så sent som 1989 gick landet in i Panama och avsatte Noriega. Även chilenarna är välbekanta med amerikanska ”interventioner”.

Men detta skedde med kalla kriget som kuliss. Efter det har USA fortsatt bygga soft power och fokuserat mer på Mellanöstern. Jag har läst flera bra takes och perspektiv på situationen de senaste dagarna, och ska försöka summera dem här.

Det jag ändå kan konstatera är att det här är en fullt logisk invasion givet USAs nya doktrin. Vi behöver förstå att det här är det nya USA. Även om panatlantiskt samarbete fortfarande sker och säkert på många lägre nivåer fortfarande fungerar, så behöver vi förhålla oss till att Pax Americana är slut.

USAs tid som demokratisk fyrbåk är förbi och landet har börjat återgå till protektionism. Detta under ett styre som nu gör sitt bästa för att montera ner demokratiska institutioner, och troligen kommer att lyckas. Minns att det inte ens har gått ett av fyra år den här mandatperioden, och minns att varken kongress eller det Demokratiska partiet verkar kunna parera utvecklingen.

Olja

Det här är förstås det mest uppenbara skälet. Trump nämnde olja 25 gånger i sitt anförande efter attacken, demokrati nämndes inte en enda gång. Rubio avfärdade fria val som något som ligger långt bort. Och man verkar ha involverat amerikanska oljebolag i högre utsträckning än man informerat kongressen inför attacken.

USA tar sig nu den starkes rätt att, liksom i Mellanöstern och Afrika, med våldets makt ta kontroll över naturresurser. I ett bara lite längre perspektiv, säg 25 år, är det obegripligt. Värdet på fossila bränslen kommer att sjunka drastiskt när världen ställer om, och vem vill vare sig sitta på resurserna eller vara beroende av fossilproducerande länder? Se bara hur Ryssland har använt dem som maktmedel, och hur oljepriset slår mot den ryska ekonomin.

Men: det här kommer förstås hinna göra Trump och kretsen runt honom ofantligt rika innan stupet nås. Ur det perspektivet är det ett logiskt drag för regimen, om än inte för USAs långsiktiga intressen.

Valuta

Eller kort och gott: försvar av petrodollarn. När Libyen attackerades av USA var ett av syftena att få dem att sluta sälja olja för Euro. Maduro har erbjudit olja för Yen. USA vill helt enkelt försvara dollarns ställning som världsvaluta, och den ställningen bygger till stor del (eftersom guldmyntfoten är borta) på oljetransaktioner. Det här kan nog vara en underskattad anledning till att hökarna är ombord.

Intressesfärer och den nya doktrinen

USAs nya säkerhetspolitiska doktrin är tydlig: man överger Europa. Här finns inget att vinna. Istället fokuserar man västerut mot Asien, men framför allt mot den egna landmassan. Signalen är indirekt att Ryssland och Kina är fria att fokusera på sina sfärer utan att USA kommer att lägga sig i.

Den direkta konsekvensen blir att stater på den amerikanska kontinenten skyndsamt måste börja förhålla sig till en supermakt med imperialistiska ambitioner. Även Danmark och därmed Europa, för övrigt.

En anledning till attacken/pseudo-ockupationen är alltså att stärka greppet om sin egen bakgård, och det finns inget enskilt land som har kapacitet att stå emot USA där.

Vänsterhat och demokratiförakt

Ser man till vilka länder Trump har hotat så är det tydligt att de styrs av vänsterlutande partier och att de är demokratier: två saker han inte ger mycket för. Han har ju benådat och frigivit Hernandez, så hela knarkteatern kan vi stryka.

Han har också försökt påverka politiken i Brasilien och Argentina för att driva fram högersegrar, så det verkar som att länder som delar hans syn på världen kan sitta ganska säkra för tillfället (för tillfället).

Det här går både i linje med Trumps personlighet och hans administrations ambitioner, så jag tycker inte man ska underskatta den politiska vinkeln. Även hökarna i Washington vet att det mest kompetenta motståndet mot amerikansk imperialism finns i de luttrade vänsterstaterna i Sydamerika.

Försvagning av Ryssland

Ett skäl till att även hökarna kan ha gått med på attacken är att den försvagar Rysslands ställning i världen. Putin får nu kritik för att, likt USA, genom åren ha plöjt ner miljarder i länder med svagt egentligt strategiskt värde. Han har tappat Syrien, i Iran pågår just nu våldsamma demonstrationer mot en försvagad regim och rysk uppbackning visade sig vara litet värd för Maduro.

Allt som allt minskar det Rysslands möjligheter att bedriva proxykrig eller undergräva USA, och en möjlig konsekvens blir att man accepterar läget och vänder blicken hårdare mot forna Sovjetstater. Det lär dock skapa friktion gentemot Kina som i allt väsentligt är den starkare parten av de två och har intressen runtom i Asien såväl som i Afrika.

Trump behöver ett litet krig

Det går inte att inte nämna det uppenbara: det här tar fokus från Epstein-filerna och en rekordsvag inhemsk opinion. Wag the dog-taktiken har visat sig fungera om och om igen på det amerikanska folket, vars ryggmärgsreflex har varit att sluta upp bakom ledarskapet i krigstid.

Det är dessutom ett litet krig, som USA enkelt vinner – om de vill. Det kan lika gärna ligga i deras intresse att låta det pågå för att kunna leverera små segrar till hemmapubliken.

Vad väntar nu?

Ja vem fan vet. EUs svar på attacken är bedrövligt, men Danmark har åtminstone levererat ord utan visor som svar på Trumps kommentarer om Grönland.

Risken är överhängande att USA fortsätter med mikroinvasioner som kan runda kongressen (även om inte ens denna gör det), fortsätter att glida bort från Europa och helt enkelt gör analysen att Taiwan inte är värt att försvara.

Vi ser en återgång till hur det var innan Andra Världskriget, där den starkes imperialistiska rätt gällde och folkrätten bara gällde när den kunde backas upp med våldskapital.

Kina ligger, med alla sina problem och brister, troligen ganska bra till i en sådan värld. Faktiskt också Europa, om vi bara kan skärpa till oss. Och Sverige? Tja, som Alex Voronov skrev på Bluesky: ”Jag tror att det är så enkelt som att de tongivande politikerna i Sveriges regering är utrikespolitiska amatörer.” Vi behöver höja oss, vi med.